Jag tänker ofta att alkoholberoende är symptom på olösta problem eller obearbetade trauman.
Vi dricker för att slippa känna eller för att slippa ta itu med det som känns ohanterligt. Men problemen, som orsakar lidandet som vi vill slippa, försvinner ju inte när vi dricker.
Vi bara glömmer dem!
Jag måste erkänna en sak. Det här förstod inte jag för några år sen.
I många år visste jag i och för sig att mitt drickande var problematiskt och att det inte skulle sluta väl om jag inte gjorde något åt det, men mycket djupare än så gick jag aldrig.
Problemet, som jag såg det, var snarare själva beteendet – drickandet – som jag tyvärr skulle vara tvungen att ta tag i en vacker dag (inte nu).
Helt ärligt tyckte jag inte att jag hade några direkta problem i livet. Det fanns alltså inget jag behövde ta itu med förutom den där lilla detaljen att jag nog tappat kontrollen över mitt drickande.
Hur det än är så är de underliggande problemen där hela tiden. Ju djupare vi hamnar i beroendet, desto större blir de och ofta tillkommer nya på vägen.
Alkoholen blir till sist ett eget problem. Stort. Sårigt. Hopplöst.
När jag till slut vågade granska vad det var som drivit mig att vilja stänga av och zooma ut, förstod jag att jag innerst inne var ohyggligt rädd för en massa saker.
Rädd att inte vara omtyckt.
Rädd att inte räcka till.
Rädd att göra fel.
Rädd att göra andra besvikna.
Jag hade burit på allt det här länge. Förmodligen hela livet. Den “lilla detaljen” hade inte uppstått i ett vakuum. Den hade haft sällskap hela tiden. Jag kunde bara inte se det.
Jag tror inte att det är möjligt att bli lyckligt alkoholfri om man enbart fokuserar på att ändra ett beteende men struntar i problemen. Allt hänger ihop.
Och det fina är att du inte behöver ha allt utrett innan du börjar. Du behöver inte förstå allt på en gång. Det räcker att du är lite nyfiken på dig själv, lite villig att titta inåt, med samma vänlighet som du förhoppningsvis skulle visa en god vän.
Det är mycket lättare än du tror. Och du behöver inte göra det ensam.
15 juni 2026