Min berättelse hur jag gick från fullfjädrad smygdrickare till fri från alkohol är rätt medioker och lär inte bli någon bästsäljare, vare sig som bok eller film! För det var inte alls på det sätt som många föreställer sig (den totala botten och sedan ut på andra sidan). Inga kraschade förhållanden, förlorade jobb eller indragna körkort. Inga dygnslånga, förödande fylleslag eller pinsamma händelser följda av gruvlig ånger. Tvärtom levde jag på det hela taget ett privilegierat och välordnat liv. Ändå var det någonting som fick mig, en medelålders kvinna utan några synbara problem, att sitta och pimpla vin hemma på innergården i ett hus på landet i Österrike där jag har bott sen 2005. Ensam. Utåt fick ingen se eller ana någonting. Vad jag inte förstod då, var att mitt drickande i själva verket var ett sätt att slippa hantera negativa känslor. Ironiskt nog försvinner de inte bara för att man försöker undvika dem…

I nästan 10 år ägnade jag löjligt mycket tid åt att smygdricka med en ständig skräck att bli ertappad (inte ens min man visste att eller hur mycket jag drack när han inte såg). En del av smygdrickandets baksidor är den permanenta stressen som följer på att behöva sopa undan alla spår. Gömma flaskor, forsla bort tomflaskor, ersätta urdruckna flaskor så det inte skulle märkas att de saknades, hälla vatten i öppnade vitvinsflaskor för att mängden skulle stämma. Och hela hygienpaketet förstås för att inte lukta!

Naturligtvis drack jag även i sociala sammanhang, utan att särskilt skilja mig från mängden, men det var just smygdrickandet som blev min lilla oas, den jag alltid längtade till, men som samtidigt gjorde mitt drickande så problematiskt. Med tiden blev tillfällena när min sambo var borta viktigare än dem vi tillbringade tillsammans. Hur bra är det för ett förhållande?

Men, tanken på att sluta, att aldrig mer få eller kunna dricka igen var nästan
otänkbar och kändes mer som en livstidsdom. Så tänkte åtminstone jag, särskilt när jag såg „nyktra alkoholister“ för mitt inre. De tycktes alla leva med en ständig inre kamp och var i själva verket lika olyckliga och eländiga som förut, bara utan alkohol.

På sensommaren 2019 hade jag turen att träffa en väninna som hade slutat dricka och det märkliga var att hon verkade så lycklig med sitt val. Det väckte förundran i mig och jag ställde en massa frågor och det hon berättade gjorde djupt intryck på mig.

Hon hade läst en bok. En amerikansk självhjälpsbok! Min uppenbara skepsis till trots, tänk om det fanns ett „magiskt“ sätt även för mig att bryta mina vanor utan att känna mig bedrövlig, om det fanns ett sätt att förändra min relation till alkohol och samtidigt återta kontrollen över mitt liv, då ville jag absolut veta mer!

Boken hon talade om heter This Naked Mind av Annie Grace (Tänka klart på
svenska). Den blev början på min egen resa. I november 2019 gjorde jag ett „30-dagars Alkoholexperiment“ och blev såld på metoden från första stund. Drack inte en droppe på nästan sex månader, men sen kom Covid och lockdowns och jag fick plötsligt för mig att det kunde vara en bra idé att ta ett glas (det var det inte!). Ett par månader senare återkom dock motivationen och i juni 2020 bröt jag slutgiltigt med alkoholen, inte för att jag var tvungen utan för att jag ville!

Om jag kunde prata med den Charlotta jag var då, hon som satt där och drack i smyg allt vad hon orkade och samtidigt insåg hur galet det var, skulle jag berätta för henne att det finns sätt att komma ur det här och det behöver inte vara så svårt som du tror. Det är när du inser att det är du själv som bestämmer över ditt liv som det magiska inträffar. Du är inte maktlös! Och, det är inget fel på dig, du är fullständigt normal! Alla som dricker tillräckligt mycket alkohol under tillräckligt lång tid kan bli beroende! Du behöver inte vara „alkoholist“ för att vilja förändra ditt förhållande till alkohol. Det räcker med att våga tro att det finns ett bättre sätt att leva ditt liv.

I dag är jag fylld med ett inre lugn och framför allt ödmjukhet och medkänsla, inte minst för mig själv. Jag har lärt mig leva med mina känslor, även de mindre trevliga – de finns där av en anledning och jag behöver inte fly från dem. Det är aldrig för sent att ge sig själv chansen till ett större, bättre och rikare liv, ett liv man tycker om att vakna upp till.