I förra veckan fyllde jag 6 år.
Alltså inte biologiskt (multiplicera med 10 så hamnar vi nästan rätt).
Mitt alkoholfria jag.
Som “influencer i sober-curious-världen” är det förstås min plikt att trumpeta ut sådana milstolpar på sociala medier.
För att inspirera.
Eller om det är för att det är så smickrande att få tiotusentals visningar och flera hundra likes och kommentarer. 😇
Jämte applådåskorna är det många som skriver “bra kämpat” och jag förstår nog vad de menar.
Att det är bra gjort. (Och det är det!)
Men jag tänker att “bra kämpat” också kommer från en djupt förankrad föreställning att man måste lida om man inte får, eller kan, dricka, och sett ur det perspektivet är ju hejaropet relevant.
Men jag hajjar alltid till vid det där “bra kämpat” för det har aldrig varit en kamp för mig.
Att komma igång, att våga ta reda på vilken roll jag egentligen hade givit alkoholen, det var modigt och inte alldeles självklart.
Det var också det första året, eller 1,5 året, som var mest intensivt och fyllt av många blandade känslor.
Eufori. Vemod. Stolthet. Sorg. Lugn. Tristess. Blaha.
Allt om vartannat.
Sen övergick det färgstarka känslospektrat i ett vardagsgrått normalt.
Om du har varit rökare eller snusare och lyckats sluta kanske du vet du vad jag menar. Man går inte omkring och tänker på att man inte röker eller snusar dagarna i ända.
Det är en icke-fråga.
I en kommentar på Facebook skrev en man att han varit nykter i 15 år men att suget fortfarande är lika starkt. “Fullblodsalkoholist, alltså!”, skrev han.
När jag läser sånt går hjärtat nästan sönder. Det är ju inte frihet.
Det bara ett förändrat beteende.
Lidandet är kvar och det är uppenbart att den här mannen kämpar, även om jag gissar att han också är stolt och glad över det han åstadkommit.
Jag påstår inte att jag har ett universellt svar på hur man bäst lyckas uppnå sann och långsiktig frihet från alkohol, men jag har idéer.
Och jag vet vad som fungerade för mig och jag ser vad som hjälper dem jag coachar.
En sak är säker. Det är inte “pannben och vita knogar” som hjälper i längden.
Och man kan inte heller straffa sig ur ett beroende.
Det är självmedkänsla, kunskap, nyfikenhet och hopp som är bärande.
Och att sluta vara ensam med sin skam.
En del av det hade jag redan med mig, gratis. Annat fick jag lära mig. Det tar jag upp i mitt nästa inlägg — för sex år är tillräckligt länge för att veta vad som faktiskt fungerar.
29 juni 2026