Jag har alltid betraktat min vuxna smakinriktning som mer pikant än söt.
Du vet, bröd, ost, oliver. Och vin.
Hellre förrätt plus varmrätt än varmrätt plus efterrätt. Hellre irish coffee än likör.
Det har i och för sig inte hindrat mig från att tycka om sötsaker också, men om jag fick välja…
Däremot har jag alltid varit en glufsare. Det har liksom aldrig funnits det där näpna, disciplinerade lagom hos mig. Att stanna vid en försiktig näve chips ur XXL-påsen känner jag inte till och en enstaka rad av chokladkakan har i min värld varit lika skrattretande som ett, max två, glas vin när det finns en hel flaska.
Somliga kallar det här “allt-eller-inget-typen” eller att man är en “typisk beroendeperson”. Jag vet inte. Som med alla stämplar och etiketter känns det rätt onödigt.
Kanske är det helt enkelt mänskligt. Och då tänker jag inte på glufsandet eller hastigheten på inmundigandet utan på en underliggande önskan att tillfredsställa något (diffust?).
I samband med pandemin och de många lockdowns vi drabbades av här i Österrike, kom min sambo och jag att smyginföra en ny och inte helt hälsosam vana. Vi unnade oss något gott till kaffet. Varje dag.
(Glöm inte att Österrike är bakelsernas förlovade land!)
Lägg mitt glufsande ovanpå det så inser du att det inte handlade om en liten bulle utan flera konditorifynd eller i värsta fall en hel vetelängd.
Som tur är lyckades vi med tiden få hyfsad ordning på de sockrade pandemivanorna och risken för diabetes har åtminstone tillfälligt reducerats.
Tills början av året. Jag gissar att stress, orimliga prestationskrav och otillfredsställelse med min delvis klimakteriekranka kropp har gjort att jag återigen har börjat gräva litet för djupt i godispåsen.
I skrivande stund är jag inne på tredje veckan utan socker. Jag bestämde mig för att bromsa in och ge mig själv 30 sockerfria dagar, till att börja med. Bara för att se hur det är.
Och det är synnerligen intressant! Bland annat har jag blivit påmind om vad sug är, och det är rätt bra om man jobbar som alkoholcoach. Nu kan jag luta mig mot kunskap och erfarenhet som jag samlat under min och andras alkoholfria resor.
Jag vet nämligen att ett sug i regel är som starkast i 60-90 sekunder. Och det klarar jag.
Jag vet att suget oftast är en signal på något annat jag behöver (än alkohol, godis, nikotin eller vad det nu kan vara). Så jag kan i lugn och ro försöka ta reda på vad det är jag och min kropp egentligen längtar efter.
Jag vet att jag behöver tid för omställning tills reptilhjärnan har accepterat att lösningen på diverse problem inte är konsumtion av beroendeframkallande substanser, tröstföda eller t.ex. sociala medier.
Men, jag upplever ändå olustiga känslor! Min sambo gick och fyllde år häromveckan. Det var inte alls kul att behöva tacka nej till Sachertårtor, Apfelstrudlar och annat gott. Jag tyckte ärligt talat riktigt synd om mig själv som inte fick delta fullt ut i tårtfesten.
Jag blev plågsamt påmind om hur utanför jag är och hur det känns som om just jag är fråntagen den glädje och lycka som alla andra får ta del av. Nu har jag ju ingenting kvar!
Men när jag frågar mig själv, vad är du sugen på då, gumman? Choklad? Bakelser? Smågodis? Glass? Nej. Ingenting! Ingenting av allt sött som finns på jorden känns rätt.
Då är jag tillbaka till min grundläggande teori (som för övrigt inte är min): antingen strävar vi mot något njutningsfullt, något som känns skönt och bra eller så strävar vi bort från något som inte känns skönt och trevligt.
Det är det som är själva kärnan i ett sug.
Konsten är att sätta fingret på vad det är! Är det en mun full av hallonbåtar jag behöver eller borde jag titta närmare på vad som hände i mig efter det där uppslitande samtalet jag hade häromdagen?
Nu, runt 20 dagar utan socker, känner jag mig betydligt mer stabil och sugen kommer inte lika ofta och är inte lika starka. Funderar redan på att förlänga till 50 dagar! Bara för att se hur det är!
18 maj 2025