För en tid sen lyssnade jag på en podcast som väckte en del starka känslor hos mig. Jag vet inte hur många gånger gästen, en f.d. kokain- och alkoholmissbrukare, numera beroendeterapeut, upprepade ordet “normal” som motsats till alkoholberoende (eller alkoholist).
Jag är inte dummare än att jag förstår vad man menar när man pratar om “normala” människor och alkohol. Man syftar på dem som dricker alkohol på ett sätt som inte ställer till det för dem. Som kan dricka lagom, utan att det går över styr. Som kan stoppa efter ett par glas. Som inte haft oturen att bli beroende.
Jag är så innerligt trött på alla stämplar och generaliseringar! Som att en alkoholist är en notorisk lögnare, manipulativ och kaotisk. Tja, somliga som dricker för mycket kanske är det men samtidigt är det väl inte konstigt om skammen kring drickandet gör att vi ibland slirar litet på sanningen? Det gör väl alla, litet till mans?
Och det har jag absolut gjort! Men det gör mig inte till en notorisk lögnare. Och livet för en person med alkoholproblem blir ofta kaotiskt men det är inte samma sak som att personen är kaotisk. Det kan för övrigt finnas andra skäl till varför somliga verkar ha det mer rörigt än andra.
Och så har vi det här med missbruk. Enligt min språkkänsla måste det finnas en motsats, ett rätt sätt att bruka något om man använder ordet missbruk. Om man snortar kokain litet grand, är det rätt sätt? Eller om man injicerar heroin bara då och då – kan det anses vara ett passande bruk? Och handen på hjärtat, hur bra är det egentligen att konsumera en toxisk och starkt beroendeframkallande substans som alkohol, oavsett hur mycket eller litet man dricker?
Eller ta ordet förnekelse. Jag tror inte att jag riktigt har fattat vad som menas med att „leva i förnekelse“, som det ofta sägs att alkoholister gör.
Är det att inte vilja se sanningen? Eller att inte vara medveten om de problem man har? Är det att vägra erkänna något?
Vad är det man förnekar?
Jag är av den uppfattningen att alla som har ett problematiskt förhållande till alkohol innerst inne är medvetna om att något är galet. Så var det för mig och så är det för många av dem jag träffar i min coachning.
Men, det betyder inte nödvändigtvis att man säger det högt till sig själv, eller pratar med andra om det. Är det att förneka?
Kruxet, som jag ser det, är att i det ögonblick vi inser att något är problematiskt, så borde vi rimligtvis göra något åt det.
Men det vill vi inte!
Inte för att vi är onormala, har ett svagt intellekt eller inte förstår bättre utan för att alkoholen har förändrat hjärnans kemi som gör att vi tror att vi behöver alkohol för överleva. (Jo, det är tyvärr sant men det är också en lättnad för alla som tror att det är något fel på dem.)
Så trots att vi vet, så undviker vi i det längsta att ta tag i våra problem eftersom vi samtidigt „vet“, felaktigt, att ett liv utan alkohol är miserabelt och inte värt att leva.
Eller, tja, vi försöker nog men oftast går det inte så bra. Och det tar ner oss ännu mer.
De flesta som utvecklat någon grad av beroende använder alkohol för att hantera stress, oro, ångest och andra jobbiga känslor. Alkohol blir lösningen. Som sen skapar nya problem. Förresten, det är väl “normalt” att inte gilla obehagliga känslor?
Kanske är mitt filosoferande kring ords betydelse inte så viktigt. Jag vet inte. Fast jo, det är det nog. Ord är viktiga för mig!
För att gå tillbaka till gästen i podden, jag vet inte hur det är med dig, men jag skulle i varje fall inte vilja ha en terapeut som klassar mig som “onormal” bara för att jag blivit beroende av en beroendeframkallande substans!
Jag är inte onormal. Jag är mänsklig. Och det är du med!
21 november 2024