En sak som jag fortfarande tycker är otroligt smärtsamt att tänka på är alla mina desperata försök att inte visa omvärlden att mitt drickande hade blivit problematiskt.
Ett av dem var att hälla kranvatten i öppnade vitvinsflaskor. Hade vi en öppnad flaska från gårdagskvällen, kunde jag dricka några glas ur den för att sen fylla upp med vatten.
Bara för att min sambo inte skulle märka något.
Ibland hände det att han tyckte att vinet var väl blaskigt, men jag mumlade något om att det nog hade blivit avslaget under natten.
Skammen som kom av det här beteendet var nästan outhärdlig. Det var också en omisskännlig signal till mig själv att det här inte var bra. Att det här inte kunde sluta bra.
Jag visste hela tiden att jag drack mer än jag innerst inne ville och att jag inte kunde kontrollera mitt drickande. Det var ingenting jag förnekade, men heller ingenting jag pratade med någon om.
Skammen var för stor.
Jag gömde flaskor och hade hemliga förråd av alkohol, jag handlade på olika butiker och kastade tomglas på olika ställen. Jag undvek att ligga vänd mot min sambo när vi gick till sängs och jag undvek kyssar och alltför mycket närhet.
Allt för att han inte skulle märka något.
Så såg det ut för mig i många år, när mitt smygdrickande accelererat till proffsnivå.
Det känns jobbigt att tänka på det även nu. Men, och det här är viktigt, jag vet saker i dag som jag inte visste då.
Att det inte var mitt fel att jag blivit beroende av alkohol.
Att det var ett sätt för mig att vara rädd om något som var viktigt för mig (mitt förhållande). Visst, irrationellt när jag ser tillbaka på det, men då var det logiskt.
Att jag inte är ensam. Att det inte finns „normala“ och „onormala“ drinkare. Det finns bara människor.
Att alla som dricker tillräckligt mycket under tillräckligt lång tid kan bli beroende.
Att veta allt det här, och mycket annat också, hjälper mig att se på mig själv som jag var då med oändligt mycket mer ömhet och självmedkänsla.
15 mars 2024