Livet har utsatt mig och min omgivning för en del prövningar på sistone och jag har varit rätt långt nere.
Och vänt.
Det mest dramatiska, och det som kastade mig rakt in i ett epicentrum av obeskrivlig stress och ångest, var ett aggressivt angrepp på Iggy, min fina hund, i förra veckan. Fråga mig inte vad det var för ras, men någon typ av kamphund satte käftarna i min Iggy och när en sådan hund gör det, släpper den inte taget.
Som genom ett under lyckades Iggy komma loss och han flydde förstås i panik. Jag hade ingen aning om hur svårt skadad han var eller vart han tog vägen, men jag hoppades att han skulle sätta av mot parkeringen. Minuterna det tog att ta mig till bilen för att leta efter honom var ett enda långt, snudd på ordlöst, ångestskrik inombords.
Det är svårt att beskriva lättnaden när jag till sist fick syn på honom och han kom springandes emot mig. Han var visserligen skadad men inte livshotande (ett djupt sår på ryggen). Jag samlade ihop hund och det som kvar av mina nerver och åkte direkt till ett djursjukhus där de både röntgade och sövde ner honom för att rengöra och sy ihop såret.
Du som har en hund som någon gång haft förband vet hur svårt det är att byta det varje dag, att försöka hålla sår och eventuellt dränage rent och att se till att jycken inte slickar eller kliar sig.
Det går inte. I skrivande stund kan jag berätta att han mår bra och att såret läker fint. Jag har en känsla av att han kommer gå mer oberörd ur det här än matte…
Som om det inte räckte har min mamma åkt in och ut på sjukhus för magsmärtor och efter diverse undersökningar har man kunnat fastställa att hon har hela tjocktarmen full av polyper, somliga riktigt stora och dessutom inflammerade, andra mindre och ännu “ofarliga”.
Hon kommer att behöva opereras, åtminstone en gång, och ytterligare operationer kan sluta med en påse på magen. Hon vill inte utsätta sig för ett så omfattande ingrepp.
Det känns tungt att vara så långt borta.
Och så var det min egen höstturné hos diverse läkarmottagningar. På det hela taget mår jag bra men jag har fått ett par nedslående besked som i kombination med allt annat som hänt på sistone förde mig ännu djupare ner i hålet.
Ett högt kolesterolvärde kan man påverka själv men bara till viss grad, kanske 10-15%. Hur mycket morötter jag än skulle knapra och hur mycket jympa jag än skulle ägna mig åt, skulle det ändå aldrig ta mig till önskvärda nivåer.
Tjena statiner, nu är det vi två som ska ingå livslångt äktenskap!
Snopet, och faktiskt litet irriterande att min husläkare inte sade det från början så att jag slapp höra det från en internist vars attityd inte gick hem hos mig. Samma internist meddelade även att jag har fett både på lever och bukspottskörtel. Inte så mycket, men ändå.
Tillräckligt för att jag skulle drabbas av mental härdsmälta och en stresskarusell som fick eget liv och inte tappade fart förrän efter en dryg vecka.
Varför överhuvudtaget berätta det här?
Ja, varför överhuvudtaget skriva om de här händelserna som sannolikt inte har något större allmänintresse?
För det första, jag övar på att visa mig sårbar. Det är jobbigt men nödvändigt.
För det andra, bara för att man slutar dricka alkohol betyder det inte att man aldrig mer drabbas av svårigheter och motgångar. Skillnaden är att man är bättre rustad att tackla dem – åtminstone är jag det.
För jag vet att jag klarar svåra saker (jag har ju slutat dricka, till exempel!).
Och jag vet att det som känns outhärdligt kommer att gå över. Det är ingenting jag desperat måste trycka undan. För det är väl självklart att jag har känt som jag gjort under den här tiden?
För det tredje, jag litar på att ur det som känns omöjligt kommer nya möjligheter att visa sig (det har de för övrigt redan gjort).
Listan på allt som är bra, friskt och helt i mitt liv är oändligt mycket längre än den med det som är mindre bra. Det gäller att rikta blicken åt rätt håll.
Jag går stärkt ur det här.
17 november 2025