Nästan alla som insett att deras drickande har blivit problematiskt vill helst dra ner på konsumtionen. Bara dricka litet grand, vid särskilda tillfällen.
Och det är inte alls konstigt! Vi längtar tillbaka till tiden när alkoholen inte var ett problem, när vi kunde stoppa efter ett par glas eller helt strunta i att dricka trots att tillfälle gavs.
Att det är så här beror oftast på att vi har djupt rotade föreställningar om alkoholens fördelar (som vi inte vill gå miste om) och att tanken på att aldrig mer få dricka känns, ja, mardrömslik.
Med de här övertygelserna fastnar vi gärna i ändlösa försök att kontrollera drickandet. Vi sätter upp olika regler för vad eller hur mycket vi ska dricka, när vi ska dricka, när vi inte ska dricka, med vem eller vilka vi ska dricka. Och. Så. Vidare.
Själv vet jag inte hur många misslyckade försök att bara dricka på helgerna jag gjort. Eller så valde jag bubbel med “bara” 11% alkohol för att det skulle vara “bättre” än fylliga rödvin med 14%. Gränsen på “max två glas” sprack alltid…
Sanningen är tyvärr att det här håller oss kvar i ett ekorrhjul av ständiga försök och lika ständiga misslyckanden. Ibland i flera år! För många leder det till och med att vi dricker mer än vi gjorde innan!
För den som har utvecklat någon grad av beroende har det hunnit hända en del i framför allt hjärnan men även på det mentala och emotionella planet.
Till exempel:
- Vi har utvecklat en högre tolerans. Ett eller två glas räcker inte längre för att uppnå det vi är ute efter. Det gör det otroligt svårt att stoppa efter bara ett par glas.
- Funktionerna i prefrontala cortex – den delen av hjärnan som bl.a. ansvarar för logik och rationellt tänkande och vår förmåga att kontrollera impulser – blir nedsatta (långsammare) även vid små mängder alkohol. Vi blir med andra ord litet trögare och har dessutom svårt att stå emot ingivelsen att dricka mer.
- Alkohol är extremt uttorkande vilket gör att vi blir törstiga när vi dricker. Hur frestande är det inte då att dricka mer (även om vi inte medvetet förknippar lusten att dricka med just törst)?
- Hjärnans svar på de skyhöga mängderna dopamin som alkoholen orsakar, är att göra det svårare för dopaminet att “fastna” på hjärncellernas receptorer. Det här slår mot allting som tidigare har skänkt oss glädje, njutning eller tillfredsställelse. Beroendet har gjort att det vi en gång tyckte om att göra inte har samma värde längre, om ens något! Vi har programmerats om att tro att alkohol är något, rentav det enda, vi behöver.
När vi då försöker dricka så där kontrollerat som vi längtar efter, håller vi egentligen hela den här röran vid liv eftersom vi de facto inte har befriat oss från det grepp som alkoholen har på oss.
Jag säger inte att det är omöjligt att dricka måttligt, men det är svårt! Det har visat sig vara enklast för dem som framför allt har druckit av sociala skäl. För den som däremot givit alkoholen rollen som flykt från oönskade känslor, stress, oro eller ångest, är ett måttligt drickande ofta förbundet med fortsatt lidande.
Det här kanske låter tufft, men jag skulle påstå att det bästa sättet att överhuvudtaget komma till en punkt där man ens kan överväga att pröva om minskat drickande kan fungera, är att inte dricka alls, helst i tre månader men gärna längre.
Under den tiden har du nämligen dels hunnit återhämta dig fysiskt och mentalt, dels har du hunnit få uppleva många av de andra fördelar som kommer med ett alkoholstopp. Du har helt enkelt bättre förutsättningar att fatta ett beslut som kan fungera för just dig.
Kanske märker du att priset för att få dricka, litet grand, är för högt? Kanske känner du att du inte längre vill dricka? Eller så funkar det! Oavsett vad du kommer fram till är ditt beslut förankrat i något du själv har upplevt till skillnad från sådant du läser dig till eller hör andra berätta om.
Det är därför ett längre uppehåll från alkohol är så gynnsamt. Din personliga upplevelse får bana vägen för din fortsatta och unika förändring!
Vad sägs om starta med en nätt liten Sober October?
4 oktober 2024