Hon tvingade på mig boken.
Bokstavligen.
Hösten 2019 träffade jag en väninna jag inte sett på många år. Hon hade slutat dricka, vilket föreföll helt absurt.
Vem vill sluta dricka? 😳
Hon tyckte att jag absolut skulle läsa This Naked Mind av Annie Grace. För det var den boken som hade hjälpt henne.
Jag hade ju oroat mig länge för mitt eget drickande så jag var mottaglig.
Och det var så det började för mig.
Det var inte boken i sig som gjorde att jag lade av från en dag till en annan. Jag tycker visserligen att boken är bra och den landade väl hos mig eftersom den på ett vettigt sätt förklarar varför det är så lätt att bli beroende av alkohol och varför det inte är fel på den som blir det.
Det den gjorde var att öppna mina ögon och bana väg för mitt eget utforskande om mig själv och mitt drickande.
Sen följde det ena på det andra och det här är vad som fick mig att komma dit jag är i dag, sex år lyckligt alkoholfri:
Det började med ett 30 dagars “alkoholexperiment” där jag dagligen fick mejl med kunskap kring alkohol samtidigt som jag lät bli att dricka i en månad.
Att få de där mejlen gillade jag. Att varje dag få stanna upp och reflektera. Skriva dagbok. Ta en selfie – och jo, man kan se skillnaden mellan de första dagarna och de som kom senare.
Så jag fortsatte med programmet 100 Days of Lasting Change där mejlen och reflektionsfrågorna fortsatte komma.
Tills jag slutade skriva.
Och började dricka igen.
Behöver jag säga hur djupt besviken jag var på mig själv?
Men jag förstod också att jag hade mer kvar att arbeta med och att jag insåg att jag inte skulle göra det ensam.
Så jag anmälde mig till ett program där jag blev del av en grupp, fick tillgång till coacher och veckovisa moduler med ny kunskap och tankeväckande material att jobba med.
Tre veckor in i programmet slutade jag dricka för andra gången och det är nu över sex år sen.
Jag hängde kvar i gruppen i ett år för jag uppskattade samvaron med likasinnade och jag tyckte om att få ägna mig åt “inre förändringsarbete” på ett strukturerat sätt.
Om jag skulle sammanfatta vad det var konkret som hjälpte mig det första året är det nog det här:
- Jag gick mycket avsiktligt från tanken “aldrig mer” till “här och nu”. Så besparade jag mig och hjärnan paniken vid blotta tanken på att aldrig mer få dricka.
- Jag skrev mycket, säkert 30-45 min varje dag, vilket var ett perfekt sätt att ge plats för tankar, insikter och att etablera kontakt med känslor jag annars hade tryckt undan.
- Jag lät min nyfikenhet bli min bästa vän för att förstå och se saker ur nya perspektiv.
- Jag lärde mig att bromsa in när jag övermannades av sug eller obehagliga känslor. Det blev autopilotens död. Den som alltid kommit dragandes med samma gamla idiotsäkra “lösning” (vin).
- Jag släppte idén att klara allt själv och vågade öppna mitt innersta för andra (osannolikt svårt för en som avskyr att visa sig sårbar).
- Jag bestämde mig för tillit i stället för tvivel. Till mig själv. Till processen. “Allt kommer att bli bra.”
- Jag slutade tala nedlåtande om och till mig själv och blev bättre på att känna självmedkänsla.
- Jag ansträngde mig för att tänka i “baby steps” och att hålla löst i tyglarna – strikta, stenhårda regler och tvång har aldrig funkat för mig.
- Jag ägnade mig åt sådant som höll mig kvar på banan (allt ovan plus en del annat nytt som t.ex. yoga eller nya sätt att tänka kring fysisk rörelse).
Min knuff var väninnan som tryckte upp en bok i fejjan på mig och insisterade på att jag skulle läsa den.
Tajmingen var rätt. Jag var mogen.
Andra ingångar kan vara att snubbla över ett intressant konto på sociala medier eller att följa med någon på ett första AA-möte.
Kanske att något som sägs i en podd eller ett Sommarprat slår an något inom dig eller så tar du rygg på någon du känner som du beundrar och som lyckats med det du längtar efter.
Att sluta dricka är långt mycket mer än att bara bryta en vana.
Det är lite grand som att skala av sig skikt efter skikt av en identitet som skaver – tills du hittar den som satt där hela tiden och väntade på dig.
13 juli 2026