Varje gång jag åker till Sverige tänker jag att jag ska hinna med en hel rad viktiga saker, och mellan viktigheterna ska jag läsa en massa, spana in svensk TV och dessutom vara über-flitig på sociala medier.
Trots min aktningsvärda ålder har jag ännu inte lärt mig att det aldrig blir så.
Men, den här gången gjorde jag faktiskt något som jag velat göra länge.
Med en genuin önskan att bättre förstå och lära mig något nytt besökte jag ett AA-möte för första gången.
12-stegsprogrammet dominerar fortfarande de flesta behandlingsformer även om det i dag finns flera fungerande alternativ. Så det är inte långsökt att påstå att det har präglat generationers syn på den som dricker och eller vad alkoholism är.
Jag kan förstås inte låta ett enda möte forma hela min bild av AA-rörelsen eftersom jag inser att varje möte och varje grupp är unik, även om man följer vissa gemensamma formaliteter under ett typiskt möte.
En av formaliteterna är att fråga om det är någon som är där för första gången. På den frågan viftade jag förstås glatt med handen och förkunnade att jag var där för allra första gången. Vad jag missade att nämna var att jag inte druckit på flera år så min närvaro tolkades nog som om jag helt nyligen kommit fram till att det var dags att göra något åt min situation.
Det innerliga mottagandet var helt överväldigande! Hade jag kommit dit på darriga ben direkt från ett fylleslag hade det varit som att omslutas av en varm och mjuk famn för en vilsen själ.
Efter de inledande öppningsritualerna ges var och en tillfälle att dela, det vill säga, fritt prata några minuter om vad som helst som känns angeläget. Man kan också välja att inte dela och bara lyssna om man vill.
Eftersom det alltså inte framgick att jag varit lyckligt alkoholfri – eller nykter – i över fem år, valde många att rikta sig direkt till mig när de delade. Mycket av det som sades kunde jag känna igen mig i. Till exempel hur mycket man lär sig om sig själv när man slutar dricka. Eller, villfarelsen att nog kunna dricka igen, så där mysigt måttligt, när man varit duktig och avstått i flera år.
Däremot skruvar jag på mig när man i 12-stegsrummen ständigt upprepar “jag har en beroendesjukdom och en fysisk allergi” som om det vore ett heligt mantra. Av olika skäl har jag blivit mer och mer ambivalent till konceptet om alkoholberoende som en sjukdom och ytterst få är allergiska mot alkohol (man kan förstås få allergiska reaktioner när man dricker men det är i regel andra ämnen som utlöser de reaktionerna).
Jag vet att den första tiden kan vara tuff för många som vill förändra sin relation till alkohol. Bland det svåraste är att se sig själv i framtiden – utan alkohol. För mig var det en källa till outsäglig sorg och på förhand uttagen saknad. Så att luta sig mot här och nu, eller en dag i taget, är det vanligaste rådet jag ger dem jag träffar i min coachning.
Men, när jag hör personer som varit nyktra i över 20 år säga att hen “tar en dag i taget” blir jag fundersam. I mina öron låter det som en livslång, seglivad kamp mot alkoholens lockelser. Eller så missförstår jag det.
Det slår mig alltså att medlemmar i AA inte bara delar ett gemensamt problem, de har även ett gemensamt språk. Med få variationer upprepas formuleringar som nämnda “en dag i taget”, “beroendesjukdom och fysisk allergi”, “det är jag som är problemet, inte alkoholen”, “i tillfrisknande”, “besatthet” “karaktärsdefekter” och, förstås, nyckelord som “alkoholist” eller “nykter”.
Det här är inte alls konstigt eller något jag reagerar negativt på. Alla grupperingar skaffar sig med tiden egna idiom och uttryck, för att skapa samhörighet (och kanske indirekt även för att skilja på vem som tillhör gruppen och vem som står utanför). Upprepas dem tillräckligt ofta av tillräckligt många blir de inte bara en naturlig del av det vedertagna språkbruket utan även en gemensam sanning.
En del har problem med 12-stegsprogrammets religiösa undertoner. Det poängteras emellertid att var och en kan uppfatta Gud, eller en högre makt, precis som hon eller han själv vill. Personligen stördes jag inte av det på det här mötet men jag vet också att jag skulle rebellera vid minsta antydan till indoktrinering. Sinnesrobönen, den bön som alla AA-möten avslutas med, tycker jag är fin.
Jag tänker att mötena som AA erbjuder är som en trygg hamn, en plats att hämta kraft i. Men, eftersom det inte sker någon direkt dialog under själva mötet gissar jag att “magin”, alltså insikterna och den personliga utvecklingen, äger rum i andra sammanhang. Kanske i samtal med en sponsor (en annan medlem som blir en personlig handledare i exempelvis arbetet med de tolv stegen) eller utanför mötesrummen.
I grund och botten har AA och sådana som jag samma strävan – att finnas till hands för människor som vill förändra sin relation till alkohol. Vi gör det bara på lite olika sätt.
Du som hänger med mig vet att jag inte identifierar mig som alkoholist och jag har aldrig betraktat mig själv som sjuk. I dag, när jag inte längre dricker, ser jag mig inte som nykter eller i tillfrisknande utan som fri. Men det är jag och mitt sätt att uttrycka mig och det bottnar förstås i den språkliga sfär som just jag befunnit mig i sen jag påbörjade min resa.
Och vi har alla rätt att vistas där vi känner oss hemma!
12 december 2025