Jag älskar att gå på yoga! Jag är visserligen ingen super-yogi, för jag kan till exempel inte stå på ett ben utan att vingla och många är övningarna som jag bara kan drömma om att utföra av diverse skäl, mest fysiska tillkortakommanden eller brist på styrka.
Eftersom yoga är så tillåtande och medger absolut anpassning efter den egna förmågan är det helt okej för mig att stödja mig på ena stortån medan andra lyckas få upp hela foten i ljumsken när vi står i trädets position.
Men, ibland händer något, även i de skönaste yogaklasserna. Jag råkar få syn på mig själv i speglingen av det stora fönstret som vetter mot en vidunderlig utsikt. Berget i fjärran försvinner och kvar blir bara mina bilringar. I ett obarmhärtigt skarpt fokus. Den välgödda buken som gör det omöjligt att fälla ihop mig till ett slimmat uppochnervänt V.
“Fan, vad du är fet!”
Den här elaka rösten, den inre kritikern, har vi alla. Den kommer och går och ibland är den högljudd och påstridig, ibland litet mer dämpad och tillbakadragen. Men den finns där. Tack och lov har den för min del fått en mer undanskymd plats ju äldre jag har blivit, men borta är den inte!
Det paradoxala med den här inre kritikern är faktiskt att den ser som sin främsta uppgift att skydda oss! Att se till att vi ska slippa utsättas för misslyckanden, besvikelser eller pinsamheter. Kort sagt, att hjälpa oss undvika smärta! Och kanske att den här irrationella rösten har sitt ursprung långt tillbaka i tiden, när vi som unga behövde utveckla strategier för att överleva (känslomässigt omogna föräldrar, mobbing, nedsättande kommentarer från lärare, kompisar, chefer eller partners senare i livet).
Du känner igen din inre kritiker när du hör den uttala sig tvärsäkert och definitivt om en situation. Inte nyfiket och utforskande som rationellt tänkande gör. Din inre kritiker är inte heller ett dugg intresserad av fakta eller bevis. Den hänger upp sig på problem och brister i stället för på lösningar. Den upprepar sig med en dåres envishet i motsats till logiskt tänkande som är framåtblickande och innovativt. Ofta är den kropps- och utseendefixerad. Inte sällan är den ett eko från negativa och kritiska personer i ditt liv.
Konsten är inte att försöka bli av med den – konsten är att lära sig leva med den. Och det kan du göra när du blir medveten om den. När du hör den och kan konstatera att “Jaha, det där var visst min inre kritiker. Jag hör dig men jag tänker inte låta mig styras av dig.”
Du är inte din inre kritiker! Du är den som är medveten om den. Det är stor skillnad. När du lär dig att separera dig själv från den – genom att observera den och se den för vad den är – kan du sluta fred med den.
Mina bilringar till trots, jag har begåvats med en helt fantastisk kropp som hängt med i snart sex decennier. Den är värd respekt, omtanke och kärlek för den är fullständigt perfekt i sin imperfektion. Precis som hela mitt väsen.
Precis som du.
2 maj 2024