Somliga minnen, härliga eller smärtsamma, har en sällsynt förmåga att lämna starka emotionella avtryck inom oss. De bleknar visserligen med tiden, men det krävs nästan ingenting för att väcka dem till liv igen.
Jag kan höra en viss låt eller känna en särskild doft eller så påminner en plats om händelser som framkallar starka känslor.
Köpenhamn till exempel. För många år sen åkte min sambo och jag på en weekendresa till den danska huvudstaden. Vi skulle bl.a. äta rød pølse på Ströget, mysa i Nyhavn och besöka konstmuséet Louisiana och allt skulle bara vara fantastiskt.
Det blev inte så.
Den första kvällen åt vi på en trevlig restaurang på Tivoli. Naturligtvis drack vi. För mycket. För det urartade totalt. Jag minns inte anledningen till vårt uppslitande bråk, men jag gissar att det var något ytterst banalt.
Resten av resan blev en katastrof.
Vi pratade i stort sett inte mer med varandra och det tog lång tid innan vi tog oss tillbaka till en någotsånär neutral plats där vi kunde börja om igen.
Men inom mig kände jag ett avgrundsdjupt svart hål. Jag var så förtvivlat ledsen och jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna bli hel igen. Att vi skulle kunna bli hela igen. Det finns ett inramat foto av mig från den där kvällen och även om jag ler så syns det i blicken att något inte stämmer.
Nu till Fading Affect Bias, FAB! Det är fenomenet som får oss att glömma de där trista detaljerna. Hur kommer det sig till exempel att kvinnor väljer att föda fler än ett barn, trots att den första förlossningen kanske var en aldrig-i-helvete-igen-upplevelse?
Det finns en vits att somliga minnen bleknar med tiden. Skulle vi bära omkring på alltför många negativa minnen skulle “ryggsäcken” bli för tung och omöjlig att släpa runt på.
Om vi tittar på drickande och att återta kontrollen över alkoholen, är det här fenomenet otroligt vanligt.
Den första tiden på din alkoholfria resa kan kännas upphetsande och nästan litet euforisk. Sen känns det inte lika speciellt längre, det börjar bli mer och mer “normalt” att inte dricka, tankarna på alkohol har lugnat ner sig och suget är så gott som bortblåst.
Det är då som FAB:en slår till!
Den som viskar i ditt öra:
Du, raring, det kanske inte var så illa, när allt kommer omkring! Nu är ju allting fin-fint och du har ju det här under kontroll. Ta ett glas, vettja! Bara ett!
Pang! Alla dåliga minnen väck!
Det finns en fantastiskt bra grej att göra i det här läget. Påminn dig om hur illa det faktiskt var! Du kan till exempel plocka fram ett tillfälle eller en situation ur minnet som i all sin fulhet beskriver exakt vilket grepp alkoholen hade på dig.
Skriv ner. Eller illustrera på något kreativt sätt.
Ruby, en coachkollega till mig, minns t.ex. känslan av att hennes vinglas aldrig var tillräckligt stort. Hon ritade en teckning där hon sitter vid ett bord med ett överdimensionerat vinglas, tio gånger större än vinflaskan som står bredvid.
Hon behöver bara gå tillbaka till den bilden i sitt inre för att påminna sig om hur det faktiskt var.
Själv behöver jag bara säga Glöm inte Köpenhamn! för att återkalla vad alkoholen faktiskt gjorde med mig. Det som gjorde att jag alltid tolkade allt som kritik, det som gjorde mig konstant lättstött, irriterad och missnöjd. Och djupt olycklig.
Vad kan du påminna dig om?
31 maj 2024