I år är det 20 år sen jag flyttade till Österrike.
Allt, och jag menar verkligen allt, var nytt.
Nytt land. Nytt språk. Ny kultur. Ny familj. Ny vänkrets. Nya mataffärer. Ny frissa, tandläkare, gynekolog, husläkare.
Men mest av allt, en ny relation.
Jag ska vara ärlig. Det var inte lätt. Min sambo Gerhard var, och är fortfarande, en synnerligen autonom typ som alltid går sina egna vägar (jag brukar skämtsamt kalla honom smyganarkist). Antar att jag föll för honom just därför…
Nåväl. Där någonstans skulle alltså en konflikträdd, känslig och kärlekssökande svenska och en österrikisk alfahanne slå ihop sina påsar. Behöver jag säga att de första åren emellanåt blev ganska stormiga?
Samtidigt är jag också, lustigt nog, rätt självständig och har ett robust självförtroende så det där ynkliga i mig syns inte alltid, vilket kan förvirra. Visst är det intressant att man kan vara både stark, trygg och säker och liten och vilsen på samma gång?
För att “styra upp” relationen började jag med tiden indirekt kräva att Gerhard skulle förändra sig. Bara litet grand. Typ, att han skulle intressera sig för djupa, långa och meningsfulla samtal fastän han aldrig hade gjort det förut. Att han skulle bli bättre på att se och bekräfta mig och mina behov. Att han skulle anstränga sig för att se saker och ting ur mitt perspektiv. Att han skulle vilja det jag ville. Att han skulle bli bättre på att visa att han älskade mig.
Småsaker alltså, som du ser. För att göra det hela enklare. För mig.
Ju mer jag bad, bönade och grät och ju längre min “önskelista” blev, desto olyckligare blev jag.
För inte ändrade han sig!
Allt det här tog en överraskande vändning när jag slutade dricka. Inte för att han plötsligt ändrade sig, utan för att jag ändrade mig.
En av de viktigaste insikterna som träffat mig på djupet är att det är väldigt få saker jag kan kontrollera. Det kan låta tröstlöst men är i själva verket en befrielse.
Jag kan inte tvinga min sambo att vara på ett särskilt sätt för att mitt liv ska bli skönare. I det ögonblick jag börjar antyda att små finjusteringar vore på sin plats uppstår inget annat än friktion och motstånd.
Och när man inte “får” den förändring man förväntar sig och tycker sig ha rätt till, blir man inget annat än olycklig.
Du gissar rätt, i den här frustrationen fick alkoholen en allt större plats i mitt liv (som för de flesta som använder alkohol för att “må lite bättre”). Och alkoholen i sin tur, spädde bara på min irritation.
Grejen är att ingen vill bli tvingad till förändring. Inte du. Inte jag. Ingen. Men det är bekvämare att lägga ansvaret till förändring på någon annan än på sig själv.
Det här är så mänskligt och jag är säker på att det förekommer i alla relationer! Somliga kanske vill se det som “kompromissvilja”, men egentligen handlar det om att “jag vill att du ska vara på ett annat sätt för det är bättre för mig” (eller mer åt utpressningshållet: “om du älskade mig skulle du göra det här för mig”).
Därför kan vi t.ex. inte pressa någon att sluta dricka (för att de dricker för mycket eller för att du själv slutat dricka och vill ha deras helhjärtade stöd). Du kan alltid inspirera andra, eller för all del låta dig själv inspireras, men en varaktig förändring måste komma inifrån.
För vår del har det här lett till avsevärt mer harmoni eftersom jag inte lägger min energi på sådant jag ändå inte kan påverka. Det jag kan kontrollera är hur jag väljer att svara på situationer som uppstår. Tidigare, när jag fortfarande drack, såg jag inte att jag hade det valet. Jag reagerade alltid ryggmärksbetonat och utifrån undermedvetna och ofta felaktiga föreställningar om hur saker verkligen var.
Inser att jag skulle kunna skriva en bok om ämnet och jag begriper att utrymmet i ett blogginlägg är begränsat. Jag ville ändå prata om det för det är någonting jag ser hos många jag möter i min coachning (när man kommit fram till att det handlar mindre om alkohol än om andra saker).
Fri blir du när du slutar försöka kontrollera det du inte kan kontrollera. Det vill säga andra människor, vädret eller storleken på dina fötter.
11 mars 2025