“Förlåt! Vad fånig jag är!”
Det är var en klient sade till mig häromveckan när det plötsligt blev känslosamt och tårarna kom.
Förlåt.
Vad fånig jag är.
Hon bad om ursäkt för att hon var ledsen och hon passade också på att fördöma sitt “löjliga” beteende.
Jag vet inte hur många gånger jag själv bett om ursäkt för mina känslor och samtidigt skämts för att jag haft dem. Och jag undrar hur många jag delar det här destruktiva beteendet med.
För det är något sjukt med att vi har blivit programmerade att inte tillåta missprydande känslor som ledsenhet, ilska, besvikelse, avundsjuka eller rädsla för att nämna några.
Vi människor föds med ett helt register av känslor. Ett spektrum som spänner från djupaste förtvivlan till ren eufori. Men det är bara de “bra” känslorna som är okej. De andra, de där litet obekväma, jobbiga känslorna är det bäst att vi trycker undan eller åtminstone att vi har den goda smaken att inte besvära andra med dem.
Min barndom var både varm och kärleksfull och jag var på det hela taget ett tryggt barn. Men, så här i efterhand kan jag se att vissa känslor inte var helt “rumsrena” i min familj. Det fick mig att bli hyperkänslig för vilka känslor som var okej och vilka jag skulle hålla för mig själv (eftersom jag annars skulle orsaka obehag för andra och det var det värsta som kunde hända). Med tiden utvecklade jag en fenomenal förmåga att läsa av andras behov och alltid sätta dem före min egna.
Även som vuxen har jag upplevt situationer där mina känslor förminskats eller inte tagits på allvar (“det där är väl ingenting att gråta för!” eller “du har ingen anledning att vara arg” eller “måste du alltid vara så himla känslig – man kan ju aldrig säga nånting till dig!”).
När vi trycker undan jobbiga känslor överger vi egentligen en del av oss själva, och lämnar den där lilla ledsna flickan, eller pojken, inom oss åt sitt öde. Med tiden vet vi knappt hur vissa känslor känns, bara att det är tungt och något vi så snabbt som möjligt vill bort ifrån. Med hjälp av alkohol, till exempel.
Problemet är, känslorna försvinner inte bara för att vi undviker eller bedövar dem! Det är som att desperat försöka trycka ner en boll under vatten – förr eller senare ploppar den upp igen!
Det vi inte fått lära oss är att stå ut med att “sitta med känslan”, tillåta den, betrakta den nyfiket, känna efter vilka uttryck den tar i kroppen (tryck över bröstet, svettningar, darrningar, en klump i magen, hopsnörd hals, tunnelseende, häftig andning…).
Och att inte be om ursäkt för den! Den är där av en anledning och har något viktigt att lära oss!
Ett mycket mer ömsint sätt att hantera obehagliga känslor just när de uppstår är att säga till sig själv:
Det är väl klart att jag är __________ just nu!
Att ge dem det utrymme de förtjänar utan att försöka förändra dem! Vi vill så gärna fixa dem, analysera och förstå dem i stället för att bara låta dem vara där.
Det här är en träningssak men det behövs egentligen inte särskilt mycket övning för att lära sig att de där starka olustkänslorna faktiskt klingar av relativt snabbt, om vi bara ger dem en chans.
Efteråt, när de har lagt sig, är det fantastiskt effektivt att dokumentera sin upplevelse. Först då kan det vara läge att analysera och ställa sig frågor som: Vad hände här? Varifrån kom de här känslorna? Kan jag vara säker på att det är sant, det som fick mig att känna som jag gjorde? Vad kan jag lära mig av det här? Hur känns det nu?
Och aldrig, aldrig klandra sig själv för de känslor man har! Vi har rätt till hela vårt känsloregister, oavsett hur det kan påverka andra!
Visst känns det vänligare att säga: Det är väl klart att jag är ledsen! än att ursäkta sig och skämmas för att man gråter? Testa nästa gång det seglar upp en jobbig känsla!
En riktigt härlig fulgråt (du vet den där sorten med snor och snörvel, hulkande och rinnande mascara) kan göra underverk! Fråga en som vet!
7 juni 2023