Häromdagen kom jag att tänka på hur många naturliga avslut vi gör i livet.
Och hur många nya livsavsnitt som följer på de avsluten.
I samma stund vi flyttar hemifrån börjar vi skapa våra egna framtida hem.
Somliga gifter sig och bildar familj för att kanske senare gå skilda vägar. Kanske med en ny partner.
Vi slår in på en yrkesbana men avslutar den några decennier senare när vi går i pension.
Barn, som alldeles nyss var bebisar, lämnar boet för att senare göra oss till mor- och farföräldrar.
Fast jag kommer aldrig att bli mormor eller farmor. Jag har ju inga barn. Det tåget har gått.
Jag kommer heller aldrig mer att flytta till ett nytt land. Möjligtvis återvänder jag till Sverige någon gång men det blir inga fler främmande länder för min del.
Och min ungdom har jag bakom mig. Den kommer aldrig mer igen.
Ibland kan det kännas lite sorgligt att inse att vissa saker oåterkalleligen är över.
Men vetskapen att något nytt oftast tar vid där det gamla tar slut kan göra det lite lättare.
På samma sätt brukar jag betrakta mitt liv när det gäller alkoholen.
Livet med alkohol ligger bakom mig och det som ligger framför mig blir troligtvis alkoholfritt.
Men.
Jag har sörjt alkoholen.
Det blev i och för sig inget långvarigt sorgearbete, kanske ett par månader något år in på min alkoholfria resa, men det var helt klart en sorg.
En sorg över att vi inte längre skulle fortsätta tillsammans. Hand i hand.
Alkoholen och jag.
Vemod är det ord som beskriver känslan bäst.
Ett tyst och stilla farväl till det som var men också en försiktig blick mot det som kommer.
Det är okej att sörja!
Jag vet flera som skrivit ett avskedsbrev till alkoholen, och jag tycker det är så fint.
“Tack för allt. Vi har hängt ihop länge, du och jag, men nu tänker jag fortsätta på egen hand, utan dig.”
Att säga adjö. Och gå vidare.
Som med livets alla andra kapitel.
29 september 2026