För ett par månader sen gjorde jag slag i saken och bokade tid med en personlig tränare på ett närliggande gym. Tanken var att få till litet styrketräning – något som kroppar i min ålder mår särskilt bra av.
Jag hade nog förväntat mig att den unge tränaren skulle höja ett skeptiskt ögonbryn när jag tydligt deklarerade att det absolut inte handlade om att gå ner i vikt och att jag absolut inte ville gå dit mer än en gång i veckan, och absolut inte längre än en timme (helst mindre, för att vara ärlig). För jag var inställd på att han, som så många andra “experter” före honom, litet förnumstigt skulle tala om för mig att det inte ger någonting med så litet styrketräning.
Nu gjorde han inte det (och kammade därmed hem några extra poäng hos mig). I stället fick jag med mig två 50-minuters träningsupplägg för en sund och stark 59-årig postmenopausal kropp.
Taggad som bara den gick jag dit.
Två gånger.
Sen började jag skjuta på de inplanerade träningspassen. Från tisdag till onsdag till torsdag. Till fredag. Fast nej, jag tar det i morgon, på lördag i stället. När lördagen kom hade jag ännu mindre lust så jag sköt på det till söndagen. Men inte heller då infann sig lusten.
Så gick veckorna och missmodet började växa inom mig och det kändes som om jag hade misslyckats innan jag ens kommit igång. Där och då var jag ruskigt nära att kasta in handduken och säga upp mitt medlemskap.
I stället började jag fundera över vad det var som gjorde att det inte blev som jag hade tänkt. Varför var det så svårt att komma iväg till ett enda, kort träningspass i veckan? Vad var det för fel på mig?
Naturligtvis var det inte mig det var fel på. Det var strategin jag fick fila på.
Först och främst insåg jag, och accepterade, att styrketräning inte är en träningsform som jag spritter av glädje att få utöva (jämfört med yoga som jag lyckligt går iväg till om det så är en söndagmorgon klockan 7.00). Men, jag inser att jag behöver det trots allt och jag vet att det känns otroligt skönt efteråt.
Jag förstod att jag behövde eliminera vissa hinder, det vill säga, göra det lätt för mig att komma iväg. Jag kom till exempel fram till att lördagar eller söndagar inte är rätt tid för styrketräning eftersom jag vill göra annat på helgerna. Och det är ingen vits att planera för träning på kvällen, då är energinivån oftast låg och risken överhängande att jag struntar i det.
Jag är också en person som vill ha hyfsat lösa tyglar och inte behöva hålla mig till en rigid plan som jag ändå kommer att göra ständiga avsteg från. Viss struktur ja och ett uns av utmaning brukar också funka för mig (men inte för mycket – när det handlar om något som jag ännu inte är helt frälst på får det inte kännas som ett tvång!).
Det gäller att bädda för framgång. Och framgång når jag bäst när ribban ligger så lågt att jag har en rimlig chans att klara det jag vill nå. Poängen är att jag ska bäras framåt av min framgång, inte tryckas ner av misslyckanden! Med tiden kan jag höja ribban och flytta fram mina mål, med små steg och smärre justeringar under resans gång.
Min nya taktik är att se över den kommande veckans aktiviteter redan på söndagen och bestämma en tid för styrketräning på en veckodag och en tidpunkt som jag vet passar, och som jag blockar i min kalender!
Dessutom lägger jag in en “plan B” om träningen av någon anledning inte skulle bli av, så att jag redan på förhand har en reservtid.
Hittills har det fungerat riktigt bra men jag är medveten om att det kanske inte kommer att hålla varenda vecka. Det där som kallas livet har ju en förmåga att komma emellan ibland. Då gäller det att vara snäll mot mig själv, att acceptera att det blir så ibland men att jag satsar på nästa vecka i stället.
Det är möjligt att styrketräning på gym aldrig kommer att bli min grej, men det finns ju massor av saker jag gör i vardagen som jag inte tycker är superkul. Städa. Gå till tandläkaren. Putsa fönster. Ringa vissa samtal. Deklarera. Tvätta bilen.
Men jag gör det ändå.
Och varje gång jag gjort något som från början känts motigt upplever jag en djup tillfredsställelse och är väldigt nöjd med mig själv.
Gissa vilken signalsubstans som spelar stor roll här!
Dopamin!
Inte utsöndrad på konstgjord väg och i galet höga nivåer, som alkoholen gör (och som är en bidragande orsak till att vi kan bli beroende). Nej, här är det en helt naturligt framkallad dopaminkick. Och sådana behöver vi fler av, särskilt när vi vill förändra vårt drickande.
Jag lovar att återkomma och rapportera hur det går för mig men redan nu tycker jag att jag är på rätt väg och ett litet steg närmare det jag vill nå. För egentligen är mitt mål att känna mig frisk och stark och för att nå det använder jag bl.a. ett beteende som medel. Funkar inte det beteendet har jag tillåtelse att förändra det eller testa något annat. Hade målet varit beteendefokuserat (gå och styrketräna X gånger i veckan) hade misslyckandet redan varit ett faktum. För då finns det bara ett enda sätt att lyckas!
Med ett känslofokuserat mål kan jag däremot laborera med olika beteenden och yttre omständigheter och på så sätt öka chansen att lyckas.
Om du orkat läsa hela vägen hit och kanske undrar vad det här har med en önskan att förändra sin relation till alkohol att göra är det faktiskt en hel del! Det handlar om att utforska nya möjligheter och strategier, att tänja litet på sitt sätt att tänka, att vara tillåtande i stället för straffande, att bädda för framgång på ett sätt som passar just dig. Och, inte minst, att vara snäll mot sig själv, och att inte ge upp bara för att det ibland inte alltid blir som man tänkt sig.
Baby steps, baby! Det är min paroll och även om stegen är små och kanske litet vingliga, så är jag faktiskt på väg! Det är det som räknas.
18 maj 2024