Jag är i förberedelsetagen inför sommarens semester. 1 768 km säger Google Maps att det är från oss till Stockholm om man tar den östra vägen via Berlin genom Tyskland.
Om bara några dagar åker vi.
Taktältet är på plats på pickupen, jag har börjat tvätta, skriva listor, handla och samla ihop allt som ska med. Den här delen av resandet gillar projektledaren i mig! Det ger mig en känsla av kontroll.
Min sambo däremot är typen som helst slänger ner tandborste, slumpmässigt utvalda t-shirts och några kallingar i en bag strax innan vi ska åka. Han vill helst inte planera någonting alls. Det ger honom en känsla av frihet.
Om det är bäddat för konflikter? Skojar du!
Vi har exempelvis ännu inte kommit överens om tidpunkt för själva avresan. Jag tycker att vi ska sikta på att komma iväg direkt efter lunch, vid 13-tiden. 6-7 timmar senare kan det vara dags att slå läger. Äta. Sova. Vakna utvilade och glada nästa dag.
Han tycker gott att vi kan vänta och se vad som blir bäst just då. Det kan bli efter 16. Eller ännu senare.
Mitt argument att det inte är särkilt kul att utsvultna och trötta leta efter hotellrum eller en hyfsad plats att veckla ut tältet på mitt i natten, eventuellt i ösregn, sannolikt längs autobahn i nån sunkig förort till Leipzig utan tillgång till toalett – det biter inte!
Han tycker att jag är tröttsamt fyrkantig men då ser han inte de eftergifter jag redan gjort för att möta hans “skönt-att-bara-glida-runt-utan-planer”-behov. Vi kommer t.ex. att tillbringa midsommar på svensk mark för andra gången på 20 år – och jag har inte planerat något!
Jag är öppen för att det kan bli precis vad som helst. Det kan bli en skånsk midsommar. Eller varför inte en på västkusten. Eller ska vi spana in vad Midsommarmjölby har att erbjuda när vi ändå rör oss norrut genom landet? Eller så bränner vi hela vägen upp till Stockholm och överraskar nån aningslös vän eller släkting. “Vi är här nu!”
Att resa på det här sättet är för mig litet grand som att bara vara på väg men inte komma fram. Det är charmigt en tid att rota efter baddräkter, necessärer och rena strumpor i nån nerknölad påse i baksätet.
Att komma fram däremot, är att få packa upp kläder, toalettartiklar och myggmedel och få ställa sandaler, flip-flops och gympadojor i en lättillgänglig, prydlig rad vid dörren. Då har jag landat!
För några år sen gjorde mig det här sättet att resa extremt stressad. Att inte veta. Att lämna över mig själv och min dyrbara semester åt slumpen. Det är det på sätt och vis fortfarande, men långt ifrån lika illa. Sen jag slutade dricka har det infunnit sig ett sällsamt inre lugn som jag inte kan förklara med något annat än frånvaron av ett permanent flöde av alkoholrelaterade stresshormoner.
Ett visst kontrollbehov är fortfarande kvar, det ska jag medge. Den stora skillnaden är att jag insett att jag inte kan kontrollera allt och det är en obeskrivlig lättnad!
Nästa gång jag skriver här kommer jag att vara i Sverige. På ett eller annat sätt kommer jag ha fått min midsommarsill och jag kommer ha firat min femårsdag som alkoholfri och jag kommer ha några skälvande timmar kvar på mitt femte decennium i livet.
När jag tänker efter är jag nog alltid på väg och ibland är jag framme också!
Trevlig midsommar, min vän!
15 juni 2025