Mitt första seriösa försök att titta närmare på mitt drickande var i slutet av 2019. Det började med ett lustfyllt “30 Days Alcohol Experiment” som blev till ofattbara sex månader.
Därefter en bitterljuv återförening med alkoholen innan jag slutgiltigt sade tack och hej, nu räcker det. Det var i juni i nådens och pandemins år 2020.
Covid-pandemin var en av förklaringarna till varför jag började dricka igen, trots att det hade gått så bra att låta bli.
Men den var också ett tungt vägande skäl att jag till sist lyckades återta kontrollen över alkoholen.
Där många andras drickande sköt i höjden på grund av isolering och ensamhet, fick jag en socialt accepterad chans att ägna stor del av min vakna tid att blicka inåt.
Jag deltog i onlineprogram med dagliga, intressanta frågor för reflektion. Det kunde ta timmar! Timmar jag hade tack vare lockdowns och home office.
Jag deltog i videosamtal varje vecka med coacher och likasinnade. Några av dem hör i dag till mina käraste vänner.
Mina möjligheter att lyssna på poddar och läsa “quit lit” var oändliga.
Kort sagt, jag hade dels tid att utforska mitt förhållande till alkohol på djupet, dels inga som ifrågasatte vad jag gjorde eller varför.
Det lyckosamma utfallet berodde kanske även på hur mitt liv såg ut innan.
När jag slutade dricka hade jag bott i Österrike i 15 år. Jag hade, och har fortfarande, ett relativt enformigt och tämligen begränsat socialt liv och i stort sett noll kulturellt utbud i landsortshålan där jag bor.
Helt annat än det liv jag hade lämnat i Stockholm.
Där var jag den som alltid var “först in, sist ut” när det vankades vin. Och det gjorde det ganska ofta.
Alla som känner mig vet att jag aldrig sade nej.
Anledningen till att jag funderar på det här just nu är att jag träffar en grupp före detta klienter med jämna mellanrum. Ett tema som sticker ut i våra samtal är känslan av att vara utanför.
- Att vara den enda som inte dricker.
- Att misstänka att man blivit tråkig. Och att andra tycker det också.
- Att följa hur stämningen stiger när ännu en flaska bubbel tas in och samtidigt inse att man rör sig längre och längre bort från flamsets mittpunkt.
- Att konstatera att inbjudningarna blir färre och färre.
- Att förminska sig själv och sitt val genom att överdrivet uppmuntra andras drickande. Låt inte lilla jag och mitt knasiga beslut stå i vägen för din njutning!
- Att undra om priset för att inte längre dricka trots allt är för högt.
- Att inte ha någon att prata med om den faktiskt ganska omvälvande förändring det innebär att sluta dricka.
Vem vill vara en udda fågel?
Det här är utmaningar som jag aldrig konfronterades med i början av min resa och i dag kan jag bara spekulera i om det hade varit annorlunda för mig om jag hade bott kvar i Stockholm, i mitt gamla liv?
Förmodligen.
Så jag lyfter på hatten för alla er därute som vågar vara rebeller och gå mot strömmen. Ni är de verkliga hjältarna och hjältinnorna.
Välkommen i gänget! 😉
3 mars 2026