Min pappa var polis. Min syster också. Själv började jag min yrkesbana som 19-åring på Stockholmspolisen, tidigt 80-tal. Så jag har träffat många poliser genom åren.
Alla sade samma sak. Att ta hand om fyllekärringar var bland det värsta de visste. Aspackade, nerpissade kvinnor som krånglar, klöser, skriker och är allmänt vulgära. Tvi vale.
I förra veckan gick jag ut med ett extra nyhetsbrev med en vädjan om feedback inför ett nytt program jag vill ta fram.
En sak som stack ut bland svaren jag fick och som jag ofta hör hos dem jag har förmånen att få coacha är att det är så många som lever med skammen att vara kvinna och ha alkoholproblem.
Nu tror jag visserligen att alla som dricker mer än de innerst inne vill, kvinnor som män, smygdrickare eller inte, bär på en bottenlös skam för att de inte “klarar att dricka normalt”.
Men är skammen större hos kvinnor? Jag tror faktiskt det. Om man nu kan mäta skam.
Vi lever i en kultur som säger att kvinnor ska vara ömma, moderliga, omhändertagande, trygga och pålitliga. Samtidigt ska de vara snygga, sexiga, slanka, framgångsrika och vältränade. Det är ju i deras prestationer och utseende deras värde ligger.
Vad händer då när vi inte passar in i mallen? När vi tar till ohälsosamma substanser eller företeelser för att orka och för att upprätthålla bilden av den perfekta kvinnan? Mamman? Hustrun? Väninnan?
Skammen antar horribla proportioner.
Det här är en högst personlig iakttagelse, men jag tror att samhället i stort har en större tolerans för män som dricker “lite för mycket”. Som ballar ur på firmafester, tafsar ogenerat på andras fruar, är frånvarande fäder, inte presterar fullt ut på grund av bakfylla eller som gör bort sig titt som tätt för att de varit litet “överförfriskade”.
Visst, de kan vara en smula patetiska men det är enklare att möta dem med ett grabbigt “hö hö – lite mycket igår, eller?” än det tysta förakt som många kvinnor med alkoholproblem möts av. Överallt.
Vare sig du är man eller kvinna, mitt hjärta ömmar för dig som fastnat i alkoholens grepp och som förtvivlat försöker hitta vägar att “bli normal” igen. (Vad är förresten normal?)
Skammen som du antagligen lever med gör det hela så oändligt mycket värre. Och den växer så länge den får frodas i fred, ostörd i våra mörkaste vrår.
Den kan nog bara försvinna om du tar upp den i ljuset. Pratar om den. När du vågar vara sårbar. Du kommer att se att du är långtifrån ensam, det är fler än du anar där ute som delar samma djupa skam.
En fråga som du kan fundera över: Hur skulle det kännas att slippa skammen?
2 november 2024