Jag vill dela ett perspektiv som har följt mig länge och som nyligen fick ännu tydligare konturer när jag läste boken The Biology of Desire. Why Addiction Is Not a Disease av neuroforskaren Marc Lewis.
Det handlar om min ambivalens inför uppfattningen att alkoholberoende är en sjukdom.
Jag förstår varför sjukdomsmodellen har varit viktig. För många innebär den en enorm lättnad. Ett andrum från skam eller känslan av att vara moraliskt misslyckad.
Det finns också praktiska fördelar med att alkoholberoende betraktas som en sjukdom. Man har rätt till vård. (Fast jag är inte säker på att jag skulle vilja dras med diagnosen i mina journaler… inte för att jag skäms för att jag varit beroende utan för att jag inte är det längre).
Kraftigt förenklat menar Lewis att alkoholberoende är vad som händer när drickandet, genom repetition och kontinuitet, har blivit hjärnans automatiska svar på obehag.
Alltså ett inlärt mönster – inte en sjukdom och inte ett fritt val i stunden. Utan den djupt mänskliga egenskapen att söka lindring från det som orsakar smärta och obehag.
Begäret är inte att dricka –
utan att slippa känna.
När ett sådant beteende upprepas tillräckligt ofta förändras hjärnans neurologiska banor (tänk “trafiklederna” som förbinder olika delar av hjärnan).
Det är just de här förändringarna som används som argument för att kalla beroende för en sjukdom.
Men, grejen är, hjärnan förändras inte på något annat sätt när vi lär oss andra saker som med tiden blir till inlärda mönster. Sådana förändringar ser likadana ut i hjärnan på ett barn som lär sig krypa, prata eller förfina andra färdigheter.
Det som ofta kallas ”sjukdomstecken” i hjärnan är i själva verket spår av djupt lärande – spår som dessutom kan omformas igen! På fackspråk pratar man om neuroplasticitet.
På det stora hela spelar det förstås ingen roll hur Charlotta Gustavsson väljer att betrakta beroende – men varför värjer jag mig inför idén om beroende som en sjukdom?
Är det ens viktigt? 🤔
Jag är samtidigt inte kategoriskt emot det!
Kanske är det för att jag själv aldrig tänkt på mitt eget alkoholberoende som en sjukdom.
Eller för att jag omöjligt kan se på dem jag träffar i min coachning som sjuka för att de dricker mer än de innerst inne vill. Ärligt talat vore jag en usel coach om ett sådant filter fick färga inställningen till människorna jag möter!
Sen har jag svårt att se vitsen med att bära på en livslång identitet som är knuten till alkohol.
Jag tycker förstås också att det är skönt att få vetenskapliga belägg för något jag själv intuitivt känner men har svårt att sätta ord på. Boken gav mig nya infallsvinklar och det kanske kan vidga dina vyer också?
3 februari 2026