”Men du hade väl inga problem?”
Den frågan fick jag flera gånger när det gick upp för folk att jag hade slutat dricka.
Och jag förstår varför. För alkoholproblem syns inte alltid.
Utåt sett såg mitt liv bra ut.
Jag skötte mitt jobb.
Mina relationer.
Mitt hem.
Jag tyckte att jag hade koll på det mesta.
(Mitt kontrollbehov var – och är – en egen historia 😉).
Men det ingen såg var ångesten som alltid kom runt tretiden på morgonen efter att jag hade druckit.
Eller hur jag, trots det, några timmar senare längtade efter att få vara ensam – bara för att få dricka ifred.
Igen.
Ingen såg det jag innerst inne förstod var helt galet, men som jag inte tycktes kunna göra något åt.
Och vet du, jag är långt ifrån ensam om det här.
Många som kämpar med en knepig relation till alkohol är högfungerande.
Ansvarsfulla.
Starka.
Duktiga.
De som omgivningen inte ens skulle ana kämpar med alkohol.
Visst är det paradoxalt att det går att leva ett till synes perfekt liv – och samtidigt må allt sämre inuti!
Det fina är att du inte behöver köra hela vägen in i kaklet i väntan på att en förändring ska kännas absolut nödvändig (du vet, kniven mot strupen).
Det räcker att konstatera:
”Så här vill jag inte ha det längre.”
Om du sitter med den känslan just nu, vill jag att du ska veta att du inte är konstig.
Och att du absolut inte är ensam.
Jag tror att förändringar som är styrda av rädsla eller tvång är svåra att hålla fast vid i längden.
Det som däremot håller på sikt är förändringar som bygger på:
- nyfikenhet
- självmedkänsla
- hopp
- tillit till sig själv – eller åtminstone till processen.
På egna villkor.
Vad tror du?
16 februari 2026