Somliga ekvationer med variabeln x är oantastliga och har i generationer nästan muterats in i vårt dna.
Vi behöver inte ifrågasätta dem för vi vet att de bär på en universell sanning av samma dignitet som att jorden är rund och vatten är vått.
Så här såg en typisk Charlottaekvation ut:
Utomlands + lunch + x = kul + x resten av dagen också
Det här fenomenet blev jag påmind om när min stora bullriga österrikiska familj var i Italien häromveckan.
Trattoriorna trängdes på piazzorna och de vuxna i sällskapet beställde Aperol Spritz – what else? – som fördrink till lunchen.
Alltså, inte jag förstås. För min del blev det nån birra analcolica.
Lunchen följdes av ett par timmars makligt strosande i Udines charmiga innerstadsdelar.
Därefter återvände vi till vår hyrda gigantiska Villa Giovanna där barnen äntligen fick kasta sig i poolen och vi andra fick kasta oss över förberedelserna inför kvällens gemensamma måltid.
Två saker slog mig.
Förr i världen var det helt otänkbart att inte dricka nåt alkoholhaltigt till lunchen när jag var utomlands.
Tvärtom, det var ju startskottet på ett sen länge inövat “jag-är-ledig-och-njuter-som-fan-av-livet”-beteende.
För mig var alkohol så intimt förknippat med njutning, glädje och social samvaro så om jag skulle avstå från att dricka var jag ju tvungen att avstå från allt det där härliga också.
Nu, flera år in i min alkoholfria resa kan jag fortfarande få den där bubblande känslan i bröstet. Det är inte sug eller längtan. Det är mer som minnen som sitter kvar i kroppen.
Det andra jag påmindes om är hur jag, till skillnad från galningar som är nöjda efter ett futtigt glas, alltid ville fortsätta dricka resten av eftermiddagen också.
Hade jag väl sänkt mina lunch-aperoler (alltid minst två, för övrigt) hade jag absolut ingen lust att pausa och vänta till middagsdrinken flera timmar senare!
Jag förstår i dag att det här var rätt illavarslande signaler på beroende.
Men signalerna försvann i töcknet av den där världsbilden som jag delade med de flesta andra.
Att alkohol hör till.
När man bestämmer sig för att dra ner på eller sluta dricka helt blir det här ofta väldigt påfrestande.
För inte nog med att den här föreställningen bärs fram som en helig graal i vår västerländska kultur, du måste själv montera ner den för att bygga upp en ny som du sannolikt kommer vara relativt ensam om.
Det är fanimej inte lätt att sudda ut det gamla och måla upp en ny bild som dessutom helst ska kännas lika förförisk!
Jag tror att det krävs framför allt två saker för att göra den här övergången smidig, förutom möjligtvis handfasta taktiker för att hantera eventuella sug och livet när det krånglar.
Det ena är vetenskapsbaserad kunskap om alkohol och alkoholberoende. När du väljer att ta in fakta är det svårare att bortse från det du vet.
Det andra är tid (och tålamod!). Tid för att låta ny kunskap sjunka in och omsättas i handling.
Men framförallt tid att öva på att inte dricka i situationer du tidigare alltid förknippat med alkohol.
Plötsligt händer det. Du märker att det inte spelar någon roll vad du eller andra har i glaset. Det har slutat kännas som om du berövas något, att du känner dig utanför eller tråkig.
Faktum är att det inte känns på något särskilt sätt alls.
Så även om vissa minnen tycks leva kvar i oss långt efter att vi slutat dricka tappar de i intensitet. De blir mer som ett torrt konstaterande utan känslomässiga påföljder.
Och tänk… det kanske aldrig hörde ihop. 🤔
21 april 2026